Kapitalismen debatteras flitigt för tillfället. World Economic Forum i Davos har kapitalismens roll som huvudtema, självaste Financial Times har startat artikelserien ”The Crisis of Capitalism” och här hemma har Klas Eklund fått mycket uppmärksamhet för sin beskrivning av kapitalismens utveckling från mitten av 1800-talet fram till idag (se nedan).

Enligt Eklund är den västliga kapitalismen som system ej hotad men måste liksom det mesta i vår värld utvecklas vidare så att företagen i fas 4.0 tar ett större långsiktigt samhällsansvar. Ett företag kan inte enbart sträva efter aktieägarvärde utan måste även göra det möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas, ta ansvar för sin sociala närmiljö, skapa nya instegsjobb, driva på teknisk utveckling, energieffektivisera och bedriva långsiktigt miljöarbete.

Jag anser att många företag de senaste åren har tagit ett utökat samhällsansvar och att det börjar betraktas som en hygienfaktor som i sig skapar aktieägarvärde (attraktiva arbetsplatser, god marknadsföring, ökad försäljning etc.). De flesta företagare vet att de måste skapa bra förutsättningar för de anställda för att de skall stanna, att de måste utveckla teknik för att inte slås ut och att energieffektivisera för att reducera sina kostnader.

Jag tror att grundproblemet ligger i att samhällsmedborgarna inte är beredda att betala det pris som ett ökat samhällsansvar kostar. Många väljer bort den ekologiska mjölken för att den är en krona dyrare än den vanliga, tankar bensin i etanolbilarna om priset är lägre och framförallt väljer de pensionsfonder som ger högst avkastning utan särskilt stor hänsyn till vad pengarna investerats i. Den stora utmaningenen är att få människor att inte enbart titta på prislappen på varan/tjänsten utan prislappen för samhället.

Ungdomsarbetslösheten är ett allvarlig problem som företagen kan vara med att lösa. En av många lösningar kan vara att fokusera på kostnaden för att anställa. Det kräver att vi är uppriktiga, som företagare är det en stor kostnad att anställa och därmed en stor risk. Om jag som företagare har små medel och vill ta så lite risk som möjligt så föredrar jag att anställa en person med goda vitsord och som har varit sysselsatt under den senaste perioden framför någon som har gått arbetslös. För att jag skall anställa den som har gått utan jobb så krävs det att risken minskar, d.v.s. att kostnaderna reduceras så pass mycket att risken blir lika liten som att anställa den som har en god anställningshistorik.

För företagaren är det totalkostnaden som är av betydelse. Sedan lägre ingångslöner verkar vara svårt att införa så måste totalkostnaden sänkas på andra sätt. Det kan t.ex. göras genom att arbetsgivaravgiften blir lägre ju längre personen ifråga har varit arbetslös, det är viktigare att fokusera på hur länge en person varit arbetslös än den arbetslöses ålder. Idag är det en reducerad avgift för den som är 26 men ej 27, vilket är diskriminerande för den som fyllt 27. Även det offentliga borde se på totalkostnaden, en arbetsgivaravgift på 0% för en långtidsarbetslös ger ett betydligt lägre intäktsbortfall för staten än kostnaden för a-kassa vid en lön på 25 000 kr.

Kapitalismens faser sedan mitten av 1800-talet:

• Kapitalism 1.0: Laissez faire. Mitten 1800-tal-börskraschen 1929. Förgrundsfigurer Adam Smith och Alfred Marshall.
• Kapitalism 2.0: Keynesianismen. 1930-1980. Förgrundsfigurer: John Maynard Keynes, Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin och Ernst Wigforss.
• Kapitalism 3.0: Avreglerad kapitalism. 1980-finanskrisen 2008. Förgrundsfigurer: Milton Friedman, Margaret Thatcher, Ronald Reagan.

Källa: DN, 120114